DIKTER OCH SÅNGER

AV

CARL MICHAEL BELLMAN

            I elektronisk utgåva av Lars Aronsson, Anders
           Jackson, Henrik Johansson och Inge Wallin genom
                   P r o j e k t   R u n e b e r g

This electronic text was published by Project Runeberg, and is free of copyright. You are free to copy and distribute it in any form (electronic or on paper) and for any purpose (for free or for money).

Project Runeberg publishes free electronic texts, such as this one, in Scandinavian and Finnish languages (Swedish, Norwegian, Danish, Icelandic, Faroese, Finnish, Lappish, Estonian, Karelian, Ingrian, and Livonian) and their dialects.

Project Runeberg is a part of Lysator, a students' computer club at Linkoping University in Linkoping, Sweden. Individuals in many countries have contributed their voluntary work.

  PROJECT RUNEBERG, founded in December 1992, is an open and voluntary
  initiative to create and collect free electronic editions of classic
  Nordic literature and art -- see http://www.lysator.liu.se/runeberg/
  Anonymous FTP file archive: ftp.lysator.liu.se, /pub/runeberg/README
  Questions  Dial international +46-13-126498
  Snail mail Lysator, Linköping University, S-581 83 Linköping, Sweden

Vaggvisa för min son Carl
    den 18 augusti 1787

Lilla Carl, sov sött i frid!
Ty du får tids nog vaka,
tids nog se vår onda tid
och hennes galla smaka.
Världen är en sorgeö:
bäst man andas skall man dö
och bli mull tillbaka.

En gång, där en källa flöt
förbi en skyl i rågen,
stod en liten gosse söt
och spegla sig i vågen:
bäst sin bild han såg så skön
uti böljan, klar och grön,
straxt han inte såg'en.

Så är med vår levnad fatt,
och så försvinna åren:
bäst man andas gott och glatt,
så lägges man på båren.
Lilla Carl skall tänka så,
när han ser de blomor små,
som bepryda våren.

Sove lulla, lilla vän!
Din välgång alla gläda.
När du vaknar, sku vi sen
dig klippa häst och släda;
sen små hus av kort - lull lull -
sku vi bygga, blåsa kull
och små visor kväda.

Mamma har åt barnet här
små gullskor och gullkappa,
och om Carl beskedlig är,
så kommmer rättnu pappa,
lilla barnet namnam ger...
Sove lulla! Ligg nu ner
och din kudde klappa.





FREDMANS EPISTLAR

Företal

Ypperlige Författare (om andre är ingen fråga) gjorde väl för
Vitterheten och sin egen heder at, medan de lefva, sjelfve samla och
utgifva sine Arbeten.  Kanske finnes et sätt at göra ännu bättre: det
vore at dela denna försorg med sine Vänner.

En Författares sanna Vänner äro de som, förenade genom smak för samma
yrken, ägen en Själ at fullkomligen känna och värdera hans Skrifter,
mod at tilstyrka uppoffringar, hog at tjena mer än smickra; och som
älska Personen, men än mer hans Ära.

Det är ofta icke nog för en Auctors ära, at bli känd för hvad han
skrifvit; men ock at bli frikänd för hvad han ej skrifvit, eller, det
som är detsamma, hvad han icke fullt gillar: Ty hvilken är den
Författare som vågar säga med Gud, at alt hvad han gjort var ganska
godt? -- Men nu är man, i lärd som i allmän mening, icke Far til andra
barn, än dem man sjelf erkänner.

Man vil med dessa strödda reflexioner hafva sagdt, at det Verk, hvars
början nu öfverlemnas i Allmänhetens händer, är icke en obesedt
sammanföst massa af alt hvad en Auctors hand författat, och endast
bestämd af Förläggarens vinst; men en Uplaga för Snillet, men en af
den lefvande Skalden sjelf, i råd med sine Vänner, öfversedd, granskad
och utvald Samling af hans odödelige Arbeten.

Om hvarje Auctors Skrifter, spridde efterhand, under en lång följd af
år, i vansklige, lösa, kringflygande papper, lätt löpa fara at
antingen förkomma, eller misshandlas, stympas och frånkännas sin
Uphofsman; huru mycket mera de Snillefoster, som, sällan alstrade vid
Skrifbordets lugn, men i en stormande glädjes hvirfel, straxt i deras
födslostund tagit sin flygt ur Författarens hand utan at dit
återvända, spridt sig omkring til Hof och Stugor, at läras af den
okunniges som kunniges mun: Skrifter, som således blott förvarades i
et otrogit minne, eller ock i någre Samlares afundsamme gömmor, hvarur
at dem draga, hopsamla, jämföra, fordrats Författarens egen hand och
öga.

Men hvad som allenast fortplantades genom minnet, hvad derföre med
tiden skulle lättast förloras, växla, förskämmas; var Musiken til
dessa Arbeten.  Man vet, at de fläste hafva gift sig tilsammans med
förut kände Melodier; andre finnas dock, som erkänna samme Skapare med
Versen, och nästan alle hafva mer eller mindre emottagit Skaldens
ändringar och förbättringar.  Til evigt säker hugkomst, behöfde de
således at af en skickelig hand en gång för alla omedelbarligen
flyttas från Auctorens röst på papperet: detta är hvad som ock skett.

Säkert känner man ännu ej mer än til hälften dessa Poemers värde, om
man blott känner dem som Poemer.  Aldrig ännu voro Skaldekonst och
Tonkonst mera systerligt förente.  Det är icke Vers, som äro gjorde
til denna Musik; icke Musik, som är satt til dessa Vers: de hafva så
iklädt sig hvarandras behag, så sammansmält til En Skönhet, at man
föga kan se hvilken mäst skulle sakna den andra för sin fullkomlighet:
Verserne, at rätt fattas; eller Musiken, at rätt höras.

Olycklig den, som utan öra och röst vil dömma om dessa Arbeten; men
brottslig den, som eftert vanlige Reglor vågar at granska hvad ej kan
jämföras, hvad som varit utan Mönster, och skall blifva utan
efterfölgd.  Och dessa Skrifter af egit slag, som icke blifvit anlagde
på en öfvertänkt plan, icke vers för vers bildade, sammansatte,
polerade; men ögnablicksskapelser, men kjusnings utbrott, men foster
af sann ingifvelse, som, om jag så får säga, helgutne frambrustit ur
en lågande bildnings sköte -- har man väl rätt at kalla dem Arbeten?
at anse dem som Författade? at pröfva dem efter Verskonstens allmänna
lagar?  -- Säg icke, kalla, Läsande Man! detta är fel mot Språket,
smaken...  Äg Skaldens känsla, äg Ynglingens hjerta, älska, drick,
sjung: och du skall se dessa fel förvandlas til Snilledrag; eller
skall du ej se dem.

Det gifves andra lagar, helige lagar: Anständighetens, Sedernes ...
Man förblande ej dessa termer:

    Anständighten kom; och Sederne försvunno

Aldrig har man i någon tid mera ropat på Anständighet; och aldrig
hafva Sederne ... varit mera förskämde: skulle Declamateuren utropa --
Det är falskt, öfverdrifvit; det har gifvits de tider, då både
Anständighet och Seder försvunnit; och hvad är den förra om ej et
offer åt de senare? -- men medgifvom ock, at de ej äro i tiltagande;
under det at deras yta, deras drägt eller larf, deras synbara uttryck
i skick, tal och skrifter, korrt sagdt Anständigheten, dag ifrån dag
alt strängare yrkas.

Hvad denna Anständighet i Tal och Skrift angår, så synes härvid, som i
många andra Moraliska ämnen, vår Allmänhets begrepp ännu föga
stadgadt.  Sant är ock, at det skall och bör växla från Stånd til
Stånd, från class til class, i förhållande af olika seder och
uplyftning.  Men ofta händer bland folk af samma uphöjning, hvad den
ena fördömmer som högst oanständigt, hvad den andra gillar som en
tillåtelig frihet.  Hvad är skillnaden dem emellan?  -- Jag vill med
en berättelse säga min tanka:

"För en tid sedan befann jag mig i en talrik samling av båda Könen, i
hvad man kallar Godt Sällskap, til och med af God Ton.  En ung Man
inträdde: hans blotta utseende ingaf redan en böjelse til glädje.  Han
talade; man förkjustes.  Han berättade vissa äfventyr af nog vansklig
natur, han nyttjade uttryck i hög grad frie; men alt skedde med den
quickhet som blott ådrog beundran, de yra språng, den öfverhalkande
lätthet, och framför alt den Glädtighet, som ej lemnade tid at rådna
förrn man skrattat; då det redan försent, och då minnet af et skämt
redan gifvit sitt rum åt upmärksamhet på et nytt.  Sjelfve Sedernes
Väktare, vördige Ämbetsmän, ärbara Matronor, Åldern som Ungdomen, alla
hörde och logo, alla instämde i denna Mannens beröm, och han böds at
stanna quar.  -- Förförd af exemplet, trodde en annan bland Sällskapet
genom samma slags skämt kunna vinna samma framgång.  Men de likaste
saker äro altid mycket olika.  Hvad naturen nekat, söker konsten
fåfängt ersätta.  Hans ansigte saknade dessa spelande drag, detta
eldspråk af själen, som ofta talar mer eller bättre än sjelfva talet;
än höjer et uttryck, än fyller dess brist, än skyler den tydlighet det
förmycket skulle äga.  Hans ton var släpande; hans åtbörder tvungne.
Detta gaf åt hans skämt et tycke af öfverläggning, som gör at et
infall aldrig roar fast det är roligt, altid sårar när det är fritt.
Hans skick tycktes säga vid hvarje infall: hör hurr quickt! och sedan
han fällt det: skrattar Ni ej? det tycktes varna en för at rådna; och
derför rådnade man åt alt.  Det oskyldiga blef tvetydigt, och det
tvetydiga plumpt.  Snart började nu alla Solfjädrar at flägta, alla
pannor at rynkas, alla munnar at gäspa.  Fruntimren fingo migraine,
och gingo ur rummet den ena efter den andra.  Karlarne började föra
samtal.  Den misslyckade Skämtarn smög flat sin kos, och Värden gaf
honom tilkänna med en betydande mine, at man undanbad sig hans
återkomst" -- Det är likväl visst, at den senares skämt, hvad Saken
angick, icke sårade Sederne mer än den förres.  Skillnaden låg i
Sättet.

Enligt tilkännagifvande i Prenumerations Sedlarne, hade man först
ämnat at utgifva dessa Arbeten under en allmän Titel af Den Svenske
Anacreon; et namn, som redan länge blifvit tildeldt Författaren, men
kanhända ej nog ärofullt.  Det är sant, desse skalder hafva båda
sjungit om samma ämnen, om Vin och Kärlek; båda sjungit förträffligt;
men detta är alt hvad de äga gemensamt.  De hafva målat på samma duk,
varit ingifne af samma Anda; men för öfrigt hvad olikhet i teckning, i
färgor, i figurernes former, deras ställningar, Scenens val!  Den ene
öm, ljuflig, intagande, fin; den andre yr, häftig, förvånande, rik.
At jemföra dem båda, är at jämföra Cascaden, dess språng, dess
brusande svall kring fältet, med Källan som lent genom ängens sköte
ormar sig fram utan dån och bölja.

Man skulle kanhända, hvad Stylen beträffar, med mera skäl kunnat nämna
vår Skald för den Svenske Pindarus: Så djärf är dess flygt, så rik
dess bildning, Men förkastom dessa jämförelser.  De äro ofta
skadelige, altid felagtige.  Det är genom dem som Författare, sedde på
en enda förliknad svagare sida, af Granskaren dömts någon gång med en
stränghet, som haft sken af orättvisa.  Förgätom aldrig, at hvarje
sant Snille måste äga sin egen ursprungliga form, vara sig och ingen
annan; at den onyttiga frågan om Författarens likhet, leder som oftast
til den förhatliga frågan om deras inbördes företräde; at denna icke
kan afgöras; at Snillen äro at anse som oändliga storheter, således
omätlige; och at Allmänheten i synnerhet icke äger deras måttstock --
Vi skola då finna, at det största beröm för hvarje ypperlig
Författare, för Bellman som för Anacreon, är at den ena var --
Anacreon; den andra -- Bellman.

Må mig förlåtas ännu en Sanning!

Om enahanda Artister, ehuruväl til naturen hvarandras Vänner och
sannaste Domare, icke äro det altid; så ligger utan tvifvel et stort
skäl härtil i en Allmänhets falska och inskränkta omdömen, dess vana
at jämföra, dess högmod at utstaka Snillens rang, och dess alt för
njugga förråd af aktning at tildela en, utan at fråntaga en annan.

Stockholm d. 6 Octob.
    1790.                       J. H. KELLGREN.

Signatur

Efterföljande Samling af FREDMANS 82 EPISTLAR är af mig, så til
Poesien som Melodierne, öfversedd, rättad och erkänd.  Stockholm, den
24 September 1790.
                                CARL MICHAEL BELLMAN.

Personerne

    som nämnas i Fredmans Epistlar.

Fredman; namnkunnig Urmakare i Stockholm, utan Ur, Verkstad och
Förlag.

Ulla Winblad; Nymph och Prästinna i Bacchi Tempel.  Fadren fordom
Corporal vid Gardet.

Fader Berg; Tapetmålare, och Stads-Virtuos på flere Instrumenter.

Fader Bergström; Namnsdags-blåsare i Cathrina trakten.

Corporal Mollberg; ägde hus på Hornsgatan, var en tid Fabriks Idkare,
så Ryttare, utan Hus, Häst och Schabrak, omsider Dansmästare.

Eric Bergström; en Passagerare, merendels Marskalk och Taffeltäckare
på Bröllop och Baler.

Christian Wingmark, gemenligen kallad Wingmark med stora peruken, ägde
i proportion samma skicklighet på fleut douce, som den ännu lefvande
blinda Virtuosen Colling.

Anders Wingmark; Klädmäklare i Urväders gränd, för detta mycket glad
och småförståndig.

Pehr Bergström, allmänt kallad Brodren Pehr, mycket vig i Caprioler,
och at slänga en Rival ur Pålskan efter takten, öfvermåttan rolig man,
och med rundt hår.

Christian Samuel Bergström; en Passagerare, såg ej oftare dagsljuset
än genom Butelje-botten; dess vistande obekant.

Petter Bredström; Commissionär.

Norström; Sjötulls-Besökare, förmäld med Ulla; Fadren Trägårdsmästare
i Dauerska Trägården; har ingen röst, spelare intet Instrument,
förskrifver sjelf sina viner.

Kihlber, allmänt Pharaos Bagare kallad; fordom Bacchi Ordens Officiant
och Härold.

Fader Kulkus; merendels sysselsatt med vitnesmål, sällan åsyna vitne.

Wetz, Joachim; Instantie-Trampare och Bröllops-Poet.

Jergen Puckel; under Hall-Rätten.

Benjamin Schwalbe; Likaledes.

Fader Movitz; Constapel, namnkunnig af sin Concert på Tre Byttor;
Componerat Musiken til Serlachii Vårblomma.

Fröman; Dödgräfvare och Tractör i Bensvarfvar-trägården.  Död och
begrafven.

Gumman på Thermopolium; Caffehus i Myntgränden, så kalladt på 70
talet.

Lotta; dess Jungfru.

Ormens Pigor; Et Tractörställe i staden, där Fader Bergström,
gemenligen spelade Nu hvilar hela jorden, sen han hunnit från Cathrina
trakten och ärnade sluta.

Mutter på Tuppen;

Mor på Fyrkanten;

Mor Maja Myra i Solgränd;

Kolmätars Lotta;

Sophia på Lokatten;

Jeanna, som tappa sin Rubin;

Gretgen, Styrmans dottren, med flere, kännas nog af de ställen där de
af Fredman i Epistlarna nämnas.

Underrättelse


Corno, Valdthorn; Clarin. (Clarinetto,) Clarinett; Fagotto, Fagott
eller Basson; Flauto, Flöjt; Oboe; Tamb. (Tamburo,) Trumma;
Timp. (Timpani,) Pukor; Tromb. (Tromba) Trumpet; V:ello,
(Violincello,) Violoncell eller Liten Bas.

Dessa ord utmärka at där strekarne stå, bör rösten imitera det utsatte
Instrumentets ljud, efter den melodi som noterne utvisa.

N:o 1

    FREDMANS EPISTEL
    Til Cajsa Stina

Sant va dä, ingen dricker; drick käre Bröder; Skåder glasenom på
bordenom i Krogenom; betraktom Stopenom på hyllomen inom Skåpdörrenom;
märker huru det glänsande tennstopet, som Cajsa Stina står där och
håller, liksom talar til dig: Hej kära Själ! fukta din aska.  Friliga,
kära Systrar, Friliga mina Bröder: veten J huru det kommer mig före?
Jo det kommer mig så före, som ingen kan komma sig före förr än vi ta
oss en klunk.  Hur sa?  Hva ba?  Gutår kära Själ!

    *  *  *

Gutår båd natt och dag!
Ny vällust, nytt behag!
Fukta din aska;
Fram bränvins flaska;
Lydom Bacchi lag;
Gutår båd natt och dag!
Si vår Syster Cajsa Stina;
Si hur hännes flaskor skina.
Kära ta hit stopet, :||: grina;
Grina, svälj och drick, som jag.

    *  *  *

Jag är den, som skall tömma stopet, det är du som skall slå i, och det
ären j käre Bröder, som hafven at beställa om ölet, at oss intet af
saftene tryta må.  Manquerar oss bränvin, fallerar oss öl; si så
fallerar oss alt Courage.  Ytterligare, Courage!  Huru många ärom vi?
Legio, ty vi äro många.  Gutår Jergen Puckel!  Hej Benjamin Schwalbe!
Sein Diener Eric Bergström!  Dricker du Anders Wingmark?  Redelige
Broder Berg! och du Christian Samuel Bredström! som ligger under
bordet, Gutår!  Trampa intet på öket; knäpp på fiolerna; slå på
trummorna; häll saft i stopet.

    *  *  *

Gutår, et laga fång;
Vår sorgedag är lång;
Lång är Buteljen;
Trumla Reveljen;
Supom om en gång;
Vår sorgedag är lång.
Cajsa Stina står och tappar;
Hela hjertat i mig klappar;
Bara ingen stopet :||: nappar;
Då gör jag min svane-sång.

N:o 2

    FREDMANS EPISTEL
    Til Fader Berg, rörande Fiolen.

Nå skrufva Fiolen,
Hej!  Speman skynda dej.
Kära Syster, hej!
Svara inte nej,
Svara Ja så bli Vi glada.
Sätt dej du på stolen,
Och stryk din Silfversträng;
Röda stråken släng,
Och med armen sväng;
Gör ej Fiolen skada.
Du svettas, stor sak,
I Bränvin skall du bada;
Ty under detta Tak
Är Bacchi Lada,
[V:ello] - - Ganska rigtigt,
Ditt kall är vigtigt
Båd för Öra, Syn och Smak.

    *  *  *

Bland Nymphernas skara
Är du omistlig man;
Du båd vill och kan
Mer än någon ann
De unga hjertan binda,
Och kärlekens snara
På dina strängar står;
Hvarje Ton du slår,
Du et hjerta får,
At konstigt sammanlinda.
Just på en minut,
Små ögon blifva blinda,
Och flickorna til slut
De bli så trinda.
[V:ello] - - Hur du bullrar!
Men Nymphen kullrar,
Och du skrattar med din trut.

    *  *  *

Jag älskar de sköna,
Men Vinet ändå mer;
Jag på båda ser,
Och åt båda ler
Men skiljer ändå båda.
En Nymph i det gröna,
Och Vin i gröna glas:
Lika godt Calas,
Båda om mig dras.
Ge stråken mera kåda;
Confonium tag där
Uti min gröna Låda;
Och Vinet står ju här.
Jag är i våda.
[V:ello] - - Supa, dricka,
Och ha sin flicka,
Är hvad Sancte Fredman lär.


N:o 3

    FREDMANS EPISTEL
    Til en och hvar af systrarna, men enkannerligen til
    Ulla Winblad.

[Corno.] - - - Fader Berg i hornet stöter;
Si hur lilla Nymphen söter
Svingar sig i en Dans.
[Corno.] - - - Si hur fader Berg han gapar;
När som Jergen Puckel skrapar,
Stöter han en Cadance.
Hurra! si Ulla dansar;
Engageanter, flor och fransar,
Hvit Sultan och blomster-kransar,
Hvita ben!  :||:
Si Ljus och Lampors sken.

    *  *  *

[Corno.] - - - Valdthorn bör man ha på Baler,
Strufvor, Nympher och Pocaler;
Stor sak uti Fioln.
[Corno.] - - - Si, hon slänger handen trötter;
Hvita ben och röda fötter;
Si himmelsblåa kjoln.
Hurra! si bröstet jäser.
Minsta veck i kjolen fräser.
Si hur fader Berg han läser
Noterna.  :||:
Hej! kära far blås bra.

    *  *  *

[Corno.] - - - Käre, blås som sjelfva Satan,
Håll Valdthornet ut åt gatan,
Herrarna ska gå in.
[Corno.] - - - Friska Grefvar och Baroner,
Och Husarer och Dragoner.
Hej friskt humeur och Vin!
Hurra! si Ulla skrattar;
Si hvad Galonerta Hattar,
Paris sin Helena fattar,
Röd och varm.  :||:
Blås Fader Berg Allarm.

    *  *  *

[Corno.] - - - Valdthorn hörs i luften mumla,
Och Sirener kring mig tumla,
Under Apollos Ljud.
[Corno.] - - - Ulla Winblad kära Syster,
Du är eldig, qvick och yster,
Hvar dag så står du brud.
Hurra! jag hör dig sjunga,
Jag ser Fröjas Tempel gunga,
Eldar kring i luften ljunga,
Full och våt :||:
Står jag i Charons båt.

N:o 4

    FREDMANS EPISTEL
    Enkannerligen till Anna Stina.

Hej Musikanter ge Valdthornen väder,
Spotta ut Tuggbussen blås. - - - [Corno.]
Här mellan kistor och byttor och bräder
Kärlekens förlåt upslås. - - - [Corno.]
Blås edra hundar så ska ni få Vin,
Änglar och Hjärtan och Bränvin och Buska;
Nu Valdthornen ruska;
Stå inte och fuska,
Men håll utom fenstret Valdthornet, ditt Svin.

    *  *  *

Stugan är vacker med hundra Tapeter;
Köket i kammarn, hur sa? - - - [Corno.]
Flickan i sängen, i särken så feter;
Hej Anna Stina, hva ba? - - - [Corno.]
Blås era lymlar till dygdens ruin;
Låt oss tilbedja båd' Bacchus och Fröja,
Vår lusta vi röja,
Vår strupe förnöja,
Vi dö utaf Kärlek och lefva af Vin.

    *  *  *

Valdthornen lyfta, håll styft uti Armen,
Blås era bytingar, blås. - - - [Corno.]
Si Anna Stina så hviter i barmen!
Dyrka up Skönhetens lås. - - - [Corno.]
Käraste kommen ihåg mina ord:
Kärlekens Tempel, Dess Länder och Städer
Ä bolstrar och fjäder,
Trappstenar och bräder
Och gator och gränder och stolar och bord.

N:o 5

    FREDMANS EPISTEL
    Til the trogne Bröder på Terra Nova i Gaffelgränden

Käre bröder, så låtom oss supa i frid,
I denna här verldenes ondsko och strid:
    Låt oss streta,
    Arbeta,
    Stampa,
    Trampa,
Drufvorna prässa, ty än är det tid.
The Ölepheser ä stridbare män,
The Gutårinter hofvera, ja men,
    Blifva besatta,
    Och skratta
    Och supa
    Och stupa
Emellan Buteljerna sen.

    *  *  *

Slå i stopenom Bröder, slå låcket ihop,
Fly allan förargelse, töm Edra Stop,
    I all kättja,
    Och flättja,
    Stampa,
    Trampa,
Nu Bacchi prässar vid klingade rop.
Bränvins Apostlar upstiga hvar dag,
Stöta Basuner, förkunna vår Lag,
    Rusta och rasa,
    Och flasa,
    Och mumla
    Och tumla
Som Hjeltar i blodiga slag.

    *  *  *

Gå då ödmjukt til Flaskan, inbördes gutår!
Gå baklänges bort där som nykterhet rår;
    Var nu listig
    Och dristig,
    Stampa,
    Trampa,
I Bacchi vingård stå qvar där du står.
Drick min Theophile, strupen är djup;
Si i Damasco där ligger en Slup,
    Fuller med Flaskor,
    Damascor,
    Cantiner
    Och viner.
Åh kära! ro hit med en Sup.

N:o 6

    FREDMANS EPISTEL
    Til the Galimater på hinsidon then Konungiliga Djurgårdenom

Käraste Bröder Systrar och Vänner
Med helso och frid,
Med Öl som bränner,
Hjertat kringränner,
Fetmar och spänner,
Gör krog-dörren vid.
Drick, drick nu är tid. [Fin.]
Hör på Fiolerna
Systrar med sång;
Ruska på kjolarna,
Hoppa i språng.
Ulla bjud opp,
Sväng din salopp,
Skönhetens knopp,
Blommar i topp;
Ögat vil blunda och fingret det känner. [D.C.]

    *  *  *

Bort med all ängslan käraste själar,
Sitt ner på en stol;
Hör spelman grälar,
Stryker och trälar;
Med sina hälar
Han slår sin fiol,
Och raglar mot bol. [Fin.]
Men fyll i krusena
Bränvin och vin,
Och tag af ljusena
Lilla Cousine.
Lotta gif hand,
Nig litet grand;
Sup ock ibland;
Kärlekens band
Bindas i sängar, på ängar och fjälar. [D.C.]

N:o 7

    FREDMANS EPISTEL
    Som synes vara en Elegie, skrifven vid Ulla Winblads
    säng, sent om Aftonen.

Fram med Bas-Fiolen, knäpp och skrufva,
[V:ello.] - - - - Skjut skrufven in;
Pip och kuttra som en turturdufva
[V:ello.] - - - - för makan sin;
Släng din Peruk och bulta din Hjessa,
Blif ej svartsjuk, blödig och rädd;
Låt mina ögon tårar prässa
Uppå Ulla Winblads bädd.

    *  *  *

Fader Berg gutår, mitt bröst mig klämmer,
[V:ello.] - - - - Mitt hjerta känn,
Hur det klappar vid hvar Ton du stämmer,
[V:ello.] - - - - Och svider sen,
När jag ser dig så tänk att jag finner
Kyla, svalka, ro i mitt bröst,
Ty med ditt glas du mig påminner
At mot kärlek finnes tröst.

    *  *  *

Men mitt öga ser som i en dimma
[V:ello.] - - - - Just Fröjas graf;
En Paulun kring hvilken Lampor glimma.
[V:ello.] - - - - Drag skorna af;
Helga det rum, där skönheten kastar
Sina liljor döden till rof.
Du min Vestal til målet hastar,
Och min själ är i behof.

    *  *  *

Si den hvita barmen hur han flämtar,
[V:ello.] - - - - Knäpp lite grand.
Si hur hon sin Myrten-krona hämtar
[V:ello.] - - - - Utaf min hand.
Si hännes ögon trotsa just döden
Med sin klarhet, styrka och färg.
Hör hännes sång om Jungfrurs öden;
Hör du, hör du Fader Berg?

    *  *  *

Si nu kött och blod i skönsta prydnad
[V:ello.] - - - - Förklara sig.
Mina känslor från förnuftets lydnad
[V:ello.] - - - - Nu draga mig,
Draga mig dit, just dit där du ligger.
Än får du ej lida utaf;
Nu skal du dö min Nymph!  -- Jag tigger.
Qvickna åter i din graf.

N:o 8

    FREDMANS EPISTEL
    Til Corporal Mollberg

Dörrarna öpna, Fiolerna klara!
    Kom och gå in. - - - [Corno.]
Här är oss lustigt, god vänner, att vara;
    Här få vi vin. - - - [Corno.]
Knäpp nu på Basen och stryk Violin,
Låt nu Valdthornen tala och svara,
    Och skönhetens skara,
    Sig lägra och para,
    Och vi oss försvara
    Med plit och carbin.

    *  *  *

Kom mina Bröder och dansa på baler,
    Hoppa i fläng. - - - [Corno.]
Ingen gemen, här ä bara Corpraler.
    Svinga dig sväng. - - - [Corno.]
Gör entrechaquer, med benena släng,
Skramla med löspengar, ören och daler,
    Hvad du är fataler
    Och långer och smaler
    Och fuktig och haler!
    I morgon din häng.

    *  *  *

Lustiga Bröder! hvar tage sin flicka,
    Släng hänne kring. - - - [Corno.]
Hej! i fult flygande buga och nicka,
    Stoja och spring. - - - [Corno.]
Armarna ut, edra lymlar i ring.
Dra in i helfvite, stå ej och hicka,
    Ty nu ska vi dricka
    Så hjertat ska picka
    Och buken ska spricka;
    Det gör ingen ting.

    *  *  *

Blås edra satar och hållen er raka,
    Hvisla och tjut. - - - [Corno.]
Fönsterna öpna, trossbottnarna braka;
    Hoppa nu ut. - - - [Corno.]
Armar och ben ska vi krossa til slut;
Ut genom fenstret och hoppa tilbaka.
    Nu flaskorna skaka,
    Och safterna smaka,
    Och piska din maka,
    Och håll nu din trut.

Fredmans epistel nr 9


    Till gumman på Thermopolium Boreale och hennes jungfrur.

Käraste bröder, systrar och vänner,
si, fader Berg, han skrufvar och spänner
    strängarna på fiolen,
    och stråken han tar i hand.
Ögat är borta, näsan är klufven:
si hur han står och spottar på skrufven,
    ölkannan står på stolen.
    Nu knäpper han lite grand,
        grinar
        mot solen,
        pinar
        fiolen,
        han sig förvillar,
        drillar
        ibland.
Käraste bröder, dansa på tå,
handskar i hand och hattarna på!
    Si på jungfru Lona
    röda band i skona,
nya strumpor, himmelsblå!

Si, Jergen Puckel fläktar med hatten,
pipan i mun, och brännvin som vatten
    dricker han och gör fukter
    med hufvud och hand och fot.
Gullguler rock med styfva dycrenger;
tätt uti nacken hårpiskan hänger,
    ryggen i hundra bukter
    och kindbenen stå som klot;
        gapar
        på noten,
        skrapar
        med foten.
        Pipan han stoppar,
        hoppar
        emot.
Käraste systrar, alltid honnett:
bröderna dansa jämt menuett,
    hela natten fulla.
    Rak i lifvet, Ulla...
Ge nu hand - håll takten rätt!

Si, hvem är det i nattrock, så nätter,
med gula byxor, hvita stöfletter,
    som dansar där med Lotta,
    den där, som har röd peruk?
Ta mej sju tusan, se, två i flocken
sydda manschetter, snören på rocken...
    Drick, fader Berg, och spotta!
    Tvi...svagdricka gör mig sjuk.
        Kruset
        ska rinna,
        huset
        ska brinna:
        ingen ska klämta.
        Flämta,
        min buk!
Käraste systrar, tagen i ring,
dansa och fläkta, tumla och spring!
    Var nu blind och döfver!
    Spelman nu ger öfver,
raglar med fiolen kring.

Hej, mina flickor, lyfta på kjolen,
dansa och skratta...hör basfiolen!
    Ge fader Berg konfonium
    och hogiands med gröna blan!
Hör, fader Berg, såg du, hvad hon heter,
hon där vid skänken vindögd och feter?
    "Gumman på Thermophilium!"
    Hon är det - ja, ta mig fan!
        Trumpen
        och blinder!
        Gumpen
        är trinder...
        Hals-fräs - min gumma!
        Brumma,
        dulcian!
Käraste bröder, här är behag:
här är musik och flickor hvar dag,
    här är Bacchus buden,
    här är kärleksguden,
    här är allting - här är jag.

Epistel nr 12


    Elegi öfver slagsmålet på Gröna Lund.

Gråt, fader Berg, och spela -
din pipa sorgligt stäm
    och röret kläm!
Mitt bröst kan ingen hela:
det frustar öl och märg.
    Blås fader Berg!
Märk: denna stora stuga,
du full af flickor minns,
är nu så tom att knappt en enda fluga
    uti taket finns.
Här syns ej Jergen Puckel mer med hatten buga
    som en prins.

Här syns ej bord och bänkar,
blott dörrar utan lås.
    Din pipa blås!
Där förr sågs glas och skänkar
och bröder stå i ring,
    syns ingenting.
Där förr du stod till vänster,
och på ditt valdthorn gol,
nu synes bara sönderslagna fenster
    och en gammal stol.
Här fåfängt spelmän nånsin vänta fler förtjänster
    med fiol.

Där förr hvar tilja darra´
vid stampning, larm och dån
    syns ej en spån.
De murkna plankor knarra,
och skorsten sviktar nu.
    Blås, kära du!
Där förr man såg trumpeter
ur fenstren stickas ut,
syns trasor af gardiner och tapeter
    fläkta hvar minut.
Och fåfängt ser man hästar, vagnar och karreter
    vid hvar knut.

När bröder ej förlikas,
plär leken lyktas så...
    min rygg är blå.
En örfil kan undvikas,
när som man ingen ger.
    Blås inte mer!
Hvar en ej mer må dricka,
än honom är beskärdt,
ty i korpralens kanna näsan sticka
    det är inte värdt.
Och aldrig nånsin dansa med en annans flicka
    har jag lärt.

Epistel nr 13


    Till brodern Bredström.

Nå, ä´ nu alla församlade här?
Erik Bergström och brodern Pehr,
Benjamin Schwalbe?  "Oui, mon frère,
        vi ä´ alla här."
Piskorna smälla och kuskarna slåss...
nu komma vagnar och schäsar och tross:
herrskaper stimma vid lyktor och bloss,
        och kuskarna slåss.
    Släkter och anförvanter,
    nymfer och musikanter
        balen öppnad är!
    Anders Wingmark med sin fru,
    Peter Bredström med sin kär´sta!
    Hej, gutår...en sup ännu -
        den var af de smärsta.
Skål, anders Wingmark, välkommen, bror!
Och gutår, Otto Olssons mor!
Syster Jeanna med bjäfs och flor,
        salopp och röda skor!

Ödmjuka tjänare, si fader Berg -
valdthorn af mässing med bulor och ärg:
kors, hur han svettas båd´ olja och märg -
        si, god dag, bror Berg!
Med stora pump-skor, på förfäders bruk,
randiger nattrock och skuren peruk,
halsduk af läder och gördel kring buk
        på förfäders bruk!
    Stugan af nymfer prålar...
    hurra, valdthornet skrålar!
        Jeanna hon är sjuk:
    syster Jeanna hon illa mår -
    öppna barmen, sku vi hälla
    lite hoglands vin, en tår,
        lite pimpinella!
Klinga, bror Wingmark, för lilla kusin -
kärlekens blommor sku vattnas med vin!
Munnen nu bådar en leende min...
        tag fram din karaffin!

Nå, Jergen Puckel, ta hatten i hand -
var inte hjulbent och skrapa i sand:
gör kaprioler och stupa ibland...
        hatten uti hand!
Släng hvita handsken och hoppa, min bror!
Du kan bli lycklig långt mer än du tror:
Bredströms käresta, präktig och stor,
        bjud upp, min bror!
    Lustigt i dansen svinga...
    hurra, valdthornen klinga
        med ett ståtligt kor!
    Lyfta gumman upp och ner:
    Fröjas tempel skall du skaka -
    broder Bredström intet ser.
        Låt valdthornen braka:
stöt i valdthornen med grufligt alarm!
Jergen han lyfter sin sköna på arm:
ögonen gnistra af kärlek och harm,
        och Bredström står så varm

Klinga, bror Bredström!  Hur är det nu fatt?
Stå ej och flåsa så trumpen och matt!
Här har du brännvin - sätt på dej din hatt...
        Hur är det då fatt?
Hör, jag skall säga dig, pauvre ami:
aldrig på baler dra fram jalusi!
Här äro tuppar med sporrar...  Slå i -
        Drick, drick, mon ami!
    Här går det till just ärligt.
    Valdthornen gny förfärligt...
        Stolt tupplufveri!
    Resonerar du, ditt får?
    Ta valdthornet, slå´n på truten!
    Syster Bredström, polskan går...
        Är nu ringen sluten?
Jergen Puckel, hva´ fan, ä´ du här?
Anders Wingmark och brodern Pehr,
Erik Bergström och Jeanna står där.
        Nu balen lustig är!

Men hvar är brännvin?  Hör klockorna slå,
brandvakten ropar och trummorna gå.
Flickorna gäspa - gu´ signe de små!
        Hör, klockorna slå...
Stjärnorna blänka och slockna och dö:
mörker omringar båd´ klippa och sjö.
Nu blir jag kärlig - finns här någon mö,
        som önskar dö?
    Hon dör, och jag vill lefva.
    Ack, skönsta barn af Eva,
        ack, allt kött är hö!
    Här är jag, och där en säng:
    i min själ Kupido strider.
    Bröder, dansa nu i fläng!
        Bredström står och kvider.
Broder Bredström, hvad skulle du här?
Ta en sup kummil och skorpa begär!
Kors, du ser ut liksom Lucifer! -
        Men balen slutad är.

Epistel nr 14


    Till poeten Wetz.  Klingar väl på alla instrumenter,
    men isynnerhet vid knäppning på basfiol.

    Hör, I Orfei drängar,
    stämmen era strängar,
    knäppen alla
    till Apollos pris!
    I, som till exempel
    uti Fröjas tempel
    nederfalla,
    följen er kapris.
I, som pröfven gammalt öl, gutår,
eder önskas fuktigt silfverhår
    och en strupa som förmår!

    Basfioler klinga:
    tag hit bägarn...svinga,
    svinga, broder,
    svinga med din hatt!
    Visa dina dater -
    du har bra kamrater:
    Bacchi floder
    rinna dag och natt.
Glas i hand och ljufligt strängaspel,
huile de Venus, kummil och kanel
    blifve, broder Wetz, din del!

    Du på Pinden stretar,
    och din blod arbetar:
    hjärnan värker
    i din hufvudskål.
    Vid en brudsäng, broder,
    strödde du klenoder -
    ingen märker
    dina tankeprål.
Sätt din hatt på hufvud, kära bror!
Bacchi vingård står nu i sitt flor...
    se Kupido med sin mor!

    I de helga lunder
    mellan blixt och dunder
    Venus räcker
    bägarn utur skyn.
    Hon på molnet hvilar,
    han med vin och pilar
    sig utsträcker
    kring vår vattubryn.
Ej i vatten, nej, i cyper-vin
paradiset blommar, min kusin!
    Sätt dig neder - håll god min!

    Frukta intet dunder!
    Under öfver under:
    bägarn blänker
    klar som en juvel.
    Spegla dig - ditt hjärta
    skall bli kvitt all smärta,
    när du tänker
    blott på sång och spel.
Du skall bli uti din målning kär:
magnifikt din kopparnäsa bär
    Bacchi tron och Fröjas här.

    Vinet gör dig fager,
    vacker som en dager.
    Tag den lotten -
    knäpp vår basfiol!
    I hvart stop, du tömmer,
    nytt besvär du gömmer
    och på botten
    ser din lyckas sol.
Lycka till Kupidos härlighet!
Att i Bacchi vingård blifva fet,
    drick, bror Wetz - du är poet!

N:o 39

    FREDMANS EPISTEL
    Öfver Bergströmskans Porträt på Liljans krog,
    i Torshella.

Storm och böjlor tystna ren,
Himla-hvalfvets matta sken
Mer och mer försvagas,
Ren det börjar dagas,
Molnen simma,
Qualm och dimma
Bådar solens bleka strimma.
Vädren spela fritt och täckt,
Fönstren ristas vid hvar fläkt,
Lönn och aspar susa,
Kärr och källor brusa,
Orren spelar,
Tömmar, selar,
Bonden åt sin fåle delar.
Ren i hvar spis,
Fladdrar och fräs
Spånor och ris,
Stickor och gräs,
Redan vällings-grytan kokar.
Ren med yfvig lugg,
Torparn uti mjugg,
Efter tobaks-elden snokar;
Och på ängen ren,
Lutad mot en sten,
Dalkarln i sin skyffel tar.

    *  *  *

Krögarn stöfveln på sig drar,
Skurar bränvins pannan klar,
Ren i stopet fattar,
Står i dörrn och skrattar;
Pipan blossar,
Gubben trossar
Bygdens kämpar, barn och gossar.
Gumman på sin vagn vid grind
Håller handen under kind,
Af och an hon vickar,
Slumrar in och nickar;
Solen sticker,
Gumman qvicker,
Vaknar och ur stopet dricker.
Qvarnar och hjul
Börjar sin fart;
Hör, från et skjul
Hörde du klart,
Första slaget uti smedjan;
Smeden smal och lång,
Med en glödgad tång,
Naken ända up til medjan,
Mellan eld och sand,
Med en pust i hand,
Sjunger ni sin morgonbön.

    *  *  *

Luften spelar frisk och skön,
Minsta blomma, växt och frön,
Öpna sina knoppar,
Le åt daggens droppar,
Prägtigt randas,
Vällukt andas,
Med Zephirens fläktar blandas.
Skogen skymtar mörk och blå,
Berg och kullar prydda stå,
Med båd' Lamb och qvigor;
Bygdens barn och pigor
Gå och valla,
Le och tralla,
Sina hjordar sammankalla.
Lärkan i skyn
Fläktar så sval,
Tuppen i byn,
Flaksar och gal;
All naturen börjar vakna
Til ny glans och prål,
Nya göromål;
Och at ingen skönhet sakna,
Steg nu Movitz opp,
Tog sin färge-kopp,
Satt' sig vid sin tafla ner.

    *  *  *

Nå, Bergströmskan! hvad jag ser!
Med Bindmössa, kors jag ber!
Bröst bouquet i barmen,
Och en Mops på armen,
Girandoller,
Parasoller,
Ve den Movitz, tocken fjoller!
Nå, så dumt! jag dör af skratt;
Se den Son med Schäfer-hatt,
Prägtig som en annan,
Med en Musch i pannan.
Såg jag maken!
Isterhakan;
Hänger på den gamla draken.
Bröstet så spändt,
Skjuter hon fram,
Och excellent
Liljans Madam,
Har du skildrat, Bror, på väfven.
Men säj mig reson,
Hvarför sitter hon
Med en fogel uti näfven?
Jo reson är den,
At dess ägta vän,
Fader Bergström lefver än.

Fredmans epistel nr 43


    Till Ulla Winblad, skriven vid ett ömt tillfälle

Värm mer öl och bröd,
län madam Wingmarks kanna,
lägg kummin i, Susanna,
värm vår stora kopparpanna
illene röd!
Fort bädda en säng
med svandun, silkestäcken;
gesvint, precist på fläcken,
vagga, stol och mässingbäcken,
skaffa i fläng!
Stäng dörren, stäng!
Fäll gardinerna helt sakta;
Astrild, kom, din nymf uppvakta,
kom och hennes glans betrakta,
hennes känslor vänta ömt ditt understöd.

Renskt vin, mjölk och mjöd,
mer ölostvassla, kära!
Mer, socker, ingefära,
allt vad skönt hon vill begära!
Lätta dess nöd!
Sjung nymfen en sång,
dess hjärta ängsligt brinner;
det blod där inne rinner
snart en ljuvlig svalka finner,
delar sitt språng,
Skönhet, vad tvång!
Tusen dödar kring dig stimma;
ända i din kärlekstimmma
måste du en död förnimma;
masken, dold i blomman, bådar
blommans död.

Fredmans epistel nr 45


    Till fader Mollberg rörande hans harpa, och tillika ett slags
    ad notitiam, att Mollberg led oskyldigt på krogen Rostock.

Tjänare, Mollberg, hur är det fatt?
Var är din harpa, var är din hatt?
Ack, hur din läpp är kluven och stor!
Var har du varit? Svara, min bror!
     Till Rostock, min far,
     min harpa jag bar;
     där börjas krakel
     om mej och mitt spel;
och bäst jag spelte, pling plingeli plång,
kom en skoflickare hjulbent och lång,
högg mig på truten. Pling plingeli plång.

Hur såg han ut? Jo, surögd och klen,
svarta skinnbyxor, mörkblåa ben,
uppfästad hatt med guldträns och band,
randiger nattrock och käpp uti hand.
     Just så såg han ut,
     på västen ett spjut
     satt i ett gehäng,
     och när han blev sträng,
slog han i verkstan, pling plingeli pläng,
så att där darra båd' fållbänk och säng,
fönster och dörrar. Pling plingeli pläng.

Jag satt och spelte nykter och sur
Drottningens polska i Polen, G-dur;
runt kring mig satt förståndiga män;
den drack ett stop, ett halvstop drack den.
     Men hur var det fatt,
     slog en av min hatt,
     en ann sad' åt mej:
     vad fan angå dej
Polens affärer? Pling plingeli plång.
Spela ej polska men lär dig en gång
ha tand för tunga. Pling plingeli plång.

Hör, min Maecenas, hör vad som sker:
Jag satt så nöjd och drack mitt kvarter,
talte helt högt om Pol'ns konjunktur.
Veten, god'herrar, sad' jag och drack ur,
     att ingen monark
     i världen så stark
     förmår i sitt land
     förbjuda min hand
att på min harpa, pling plingeli pläng.
och det så länge där finnes en sträng,
spela en polska. Pling plingeli pläng.

Nu satt i vrån en gammal sergeant,
tvenne notarier och en stånddrabant;
de ropa: slå! skoflickarn har rätt,
Polen är straffat, dess öde utmätt.
     Ur skrubben kom fram
     en vindögd madam,
     slog harpan i kras
     med flaskor och glas.
Skoflickarn högg mig, pling plingeli plång.
bak uti nacken en skårsa så lång.
Där har ni saken. Pling plingeli plång.

Rättvisa värld, nu frågar jag sist:
Led jag ej orätt? - Mollberg, jo visst.
Lider jag ej oskyldigt? Gutår!
Harpan är sönder och näsan är sår.
     Tvi, sådan förtret!
     Ej bättre jag vet
     än fly ur mitt land
     med harpan i hand,
spela för Bacchus och Venus, kling klang,
bland virtuoser ta stämma och rang.
Följ mig, Apollo! Pling plingeli plang.

N:o 48

    FREDMANS EPISTEL
    Hvaruti afmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen
    i Mälaren en sommar-morgon 1769.

Solen glimmar blank och trind,
Vattnet likt en spegel;
Småningom upblåser vind
I de fallna segel;
Vimpeln sträcks, och med en år
Olle på en Höbåt står;
Kerstin ur Kajutan går,
Skjuter lås och regel.

    *  *  *

Stålet gnistrar, pipan tänds,
Olle klår sit öra;
Rodret vrides, skutan vänds,
Gubben har att göra;
Under skarpa ögonbryn
Grinar han mot soln i skyn;
Kerstin, gubbens hjertegryn,
Skal nu seglen föra.

    *  *  *

Seglen fladdra, skutan går,
Jerker tar sin lyra,
Lyran brummar, böljan slår,
Alt med våld och yra;
Skutan knarkar, bräcklig, gles,
Vimplens fläkt i toppen ses,
Tuppen gol så sträf och hes.
Nu slog klockan fyra.

    *  *  *

Movitz stöt åt dem i lurn,
Som på skutan fara.
Olle du hvad kostar Tjurn?
Lyssna hvad de svara.
Hör hvar är ni hemma ni?
Ifrån Lofön komma vi
Med Grönsaker, Silleri,
Mjölk och Äplen klara.

    *  *  *

Si en Julle skymtar fram,
Marjo åran lyftar,
Med sin löfbrodd, mjölk och lam
Hon åt tullen syftar,
Har i knä en bytta smör,
Kersbärs-korgar frammanför;
Marjo nu sin lofsång gör,
Snyter sig och snyftar.

    *  *  *

Ulla Winblad skratta, sjung,
Spritt vid solens strålar,
Jäspa ej, lös upp din pung,
Tag fram band och nålar;
Fästa din salopp igen
Nös du?  Prosit lilla vän!
Si där har du Hessingen,
Gröna trän och pålar.

    *  *  *

Lilla Fästman på dig ser,
Kom min Norström lilla,
Sätt dig bred vid mej, sitt ner,
Fritt din låga stilla;
Vi ha alla lika rang.
Lustigt! hör basuners klang.
Prosit och Contentement!
Dyrbar ögonvila.

    *  *  *

Kon i vassen skylt sin kropp,
Snärd i våta tågen,
Bruna Oxen kastar opp
Himmelsblåa vågen,
Ängen står i härlighet,
Kalfven dansar yr och fet,
Hästen tumlar stolt och het,
Svinet går i rågen.

    *  *  *

Vid et träd uppå en slätt
Syns en Skytt förbida
Dagens gryning klar och lätt,
Foglens sång och qvida;
Bakom trädets tjocka stam;
Bössan syns och skymtar fram,
Hunden trogen som et lam
Står vid skyttens sida.

    *  *  *

Morgon supen, Movitz, går;
Ljuvligt böljan svallar;
Ser du Ekensberg?  Gutår!
Hör hur folket trallar;
Där framsätter en sin fot,
Klotet käglorna slår mot;
Hör du dunsen af hans klot
Uti bergen skallar?

    *  *  *

I en löfsal kring ett stop
Några bussar skratta,
Ropa trumf, och allihop
Uti stopet fatta;
Somliga med sträckta ben
Sova gott och snarka ren,
Vila hufvud mot en sten
På en blomstermatta.

    *  *  *

På den klippan, där vid strand
Sjelf Chinesen målar,
Bildar, af en näfva sand,
Skönsta blomster-skålar;
Uti leret brännes in
En Apelles pensel fin.
Ulla Winblad, min Cousine!
Ser du hur det prålar.

    *  *  *

Såg du nu Mariæberg,
Så se längre neder;
Med en gul och bleknad färg
Sig ett tjäll utbreder.
Fönstren glittra, kännen J
Ej Salpetersjuderi?
En gång, Ulla, raillerie!
Palten dit dig leder. [*]

    *  *  *

Fällom lodet på vårt djup,
Jäspa ej och nicka,
Sov ej, öpna flaskan, sup,
Bjud Mamsellen dricka;
Vakna Movitz, ser du ej
Lazaretts palats, så säj?
Akta näsan du på dej
För hvar vacker flicka!

    *  *  *

Tornens spetsar blänka ren,
Kors och tuppar glimma,
Morgonrodnas klara sken
Syns i vattnet strimma;
Barnet leker gladt vid strand,
Samlar stenar i sin hand,
Slungar stenen dit ibland
Där som gässen simma.

    *  *  *

Lossa tågen, seglen fäll,
Ren syns Skinnarviken,
Med dess Kojor och Castell,
Branta berg och diken;
Under små kolsvarta tak
Gnälla pumpar, eld och brak,
Hästen sträcker foten spak,
Gnäggar, rädd för spiken.

    *  *  *

Med sitt klappträd ner vid strand
Pigan står så kåter,
Knyter til sitt förkläds-band,
Och sin barm uplåter;
Barbent hon på bryggan står,
Räknar slagen klockan slår,
Flitigt sig på benet klår,
Svettig, sur och våter.

    *  *  *

Allstäds gott, men hemma bäst!
Sakta, lät oss unna
Vattukörarn med sin häst
Hvälfva om sin tunna;
Kärlet glittrar, hjulet går,
Sprundet sprutar, hästen slår.
Om den prakt för ögat står
Sjunga de som kunna.

    *  *  *

Jeppe tutar, trumman går,
Böneklockan klämtar;
Sotarn svart i skorsten står,
Visslar, sjunger, skämtar;
Bagarn sina korgar kör,
Smeden ren sin slägga rör,
Ren båd' Knekt och Granadör
Vid geväret flämtar.

    *  *  *

Skyndom dit vår hydda fins,
Gömmom not och flöte;
Stöt uti basun, och mins
Detta glada möte.
Farväl Jörgen, Truls och Hans!
Farväl flickor, spel och dans!
Ulla tog sin myrten krans
Uti Neptuns sköte.

    *  *  *

Norström stjelper sin peruk
Af sin röda skalle,
Och min Ulla blek och sjuk
Lät sin kjortel falla,
Klev så bredbent i paulun;
Movitz efter med basun:
Maka åt dig Norström! Frun
Hör ju till oss alla.

[*] Då detta skrefs, var på Kongsholmen en Salpetersjuderi-inrättning,
och därvid et Tukthus.

N:o 61

    FREDMANS EPISTEL
    Til K. Mor på Fyrkanten.

[V:ello.] - - - Kära Mor!
Slå nu hand på kiolen,
Hör på Bas-fiolen,
Dansa tjock och stor.
[V:ello.] - - - Kära Far!
Fader Movitz klinga,
Låt nu qvinten springa;
Friskt Du stråken drar.
Stryk och knäpp och sup och dundra,
Låt hin Håle stå och undra
[V:ello.] - - - Hvem som är hans kar.

    *  *  *

[V:ello.] - - - Mutter hör!
Skaffa Vin och Flickor
Båd' med smäck och brickor;
Alt mig lika gör.
[V:ello.] - - - Stopet fullt!
Häll i Musikanten;
Här uppå Fyrkanten
Rätt nu blir tumult.
Hurra!  Flickor och Fioler;
Brutna ben i Caprioler
[V:ello.] - - - På hvar fyllebult.

Fredmans epistel nr 71


    Till Ulla i fönstret på Fiskartorpet middagstiden en sommardag.
    Pastoral, dedicerad till herr assessor Lundström.

Ulla, min Ulla, säj, får jag dig bjuda
rödaste smultron i mjölk och vin,
eller ur sumpen en sprittande ruda,
eller från källan en vattenterrin?
Dörrarna öppnas af vädren med våda -
blommor och granris vällukt ger.
Duggande skyar de solen bebåda,
        som du ser.
Ä'ke det gudomligt, Fiskartorpet - hvad?
    "Gudomligt att beskåda!"
Än de stolta stammar, som stå rad i rad
        med friska blad?
    Än den lugna viken,
    som går fram?  "Å, ja!"
    Än på långt håll mellan diken
        åkrarna -
ä'ke det gudomligt?  Dessa ängarna?
    "Gudomliga,
    gudomliga!"

Skål och god middag i fönstret, min sköna!
Hör huru klockorna hörs från stan,
och se hur dammet bortskymmer det gröna
mellan kalescher och vagnar på plan!
Räck mig ur fönstret, där du ser mig stanna
primo en skorpa, secundo en kanna
        Hoglands vin!
Ä'ke det gudomligt, Fiskartorpet - hvad?
    "Gudomligt att beskåda!"
Än de stolta stammar, som stå rad i rad
        med friska blad?
    Än den lugna viken,
    som går fram?  "Å, ja!"
    Än på långt håll mellan diken
        åkrarna -
ä'ke det gudomligt?  Dessa ängarna?
    "Gudomliga,
    gudomliga!"

Nu ledes hingsten i spiltan, min Ulla,
gnäggande, stampande, i galopp.
Än uti stalldörrn dess ögon de rulla
stolt opp till fönstret, till dig, just dit opp.
Du all naturen uppeldar i låga
med dina ögons varma prål.
Klang, nervid grinden, i varmaste råga,
        klang, din skål!
Ä'ke det gudomligt, Fiskartorpet - hvad?
    "Gudomligt att beskåda!"
Än de stolta stammar, som stå rad i rad
        med friska blad?
    Än den lugna viken,
    som går fram?  "Å, ja!"
    Än på långt håll mellan diken
        åkrarna -
ä'ke det gudomligt?  Dessa ängarna?
    "Gudomliga,
    gudomliga!"

Fredmans epistel nr 72


    Lämnad vid Cajsa Lisas säng, sent om en afton

Glimmande nymf, blixtrande öga,
svävande hamn på bolstrarna höga,
menlösa styrka,

kom, kom nu att dyrka
vid ett smalt och utsläckt ljus
sömnens gud, vår Morfeus!
Luckan ren stängd, porten tillsluten,
natthuvan ren din hjässa kringknuten;
ren Norströms piskperuk
den hänger på sin spik.
Sov, somna in vid min musik!

Bofinken nyss, nyss, Cajsa Lisa,
slumrande slöt sin kvittrande visa.
Solen nyss slocknat
och fästet har tjocknat,
enslighetens tystnad rår;
jag till Fröjas dyrkan går.
Regnet nedöst i bullrande låga,
välver i skyn sin brandgula båga,
som randas lugnt och skönt
av purpur, guld och grönt,
sen jorden Jofurs åska rönt.

Somna, min nymf! Dröm om min lyra,
till dess vår sol går opp klockan fyra,
och du dig sträcker,
och armarna räcker
till min kanna och min famn,
eldad av mitt blod och namn.
Cajsa, du dör! Himmel, hon andas;
döden ger liv, och kärlek bortblandas.
Men fast din puls slår matt,
så blundar ögat glatt.
Håll med fioln; god natt!

N:o 73

    FREDMANS EPISTEL
    Angående Jergen som förskref sig til Fan.

Fan i Fauteuillerna! stolarna kullra;
Hej! bullra i dörrarna bullra;
Sparka Fiolerna,
Bullra med stolarna;
Satan är kommen på baln.
Granris kring skänken;
Trumf! är di galn?
Ankarn på bänken;
Och tom står Pocaln.
Jergen han jäser,
Han spritter och läser
Ner i källar svaln.
Ach ich pin ein elend sinder
Min Contract til ente går;
Heert's ein mahl, jak mik ferpinder,
    Noch zwey år.
Jak schall alle flicker kränke,
På Schpelhusen vare flink,
Altrich på min huchstru tänke,
    På Catrink.
Schent Fiolen Schtemmer.
Bringt mir pleck und penne
Freylich hör jak tik nu till, tu Fan, vid ferschte fink.

    *  *  *

Skynda dig Lotta och väggarna fäja,
Rör föttren din gamla Galeja;
Fönstren på hakarna,
Ljus uti stakarna;
Luckorna skrufva och stäng;
Skumpa Canalje,
Rör fötterna, fläng,
Råstig i svalje;
Nå snyt dig och släng;
Damma och sopa,
Och Movitz nu ropa,
At hvirfla skruf och sträng.
Mit min rete plut jak schrifver
Tich nu thette Refersal,
Thet jach mich nu öfvergifver;
    Kantz fatal!
Thet jak ej vil vare nikter,
Selten uti Kirken gå,
Truget fille mine plikter,
    Klunke på,
Chlemme alle kremper.
Stockholm then Nofemper,
Manu mea propria, auf Kruken Rosenthal.

N:o 81

    FREDMANS EPISTEL
    Til Grälmakar Löfberg i Sterbhuset vid Danto bommen,
    diktad vid Grafven.

    Dedicerad till Doctor Blad.

Märk hur' vår skugga, märk Movitz Mon Frere!
    Innom et mörker sig slutar,
Hur Guld och Purpur i Skåfveln, den där,
    Byts til grus och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älf,
Och tre gånger sen Dödgräfvaren sjelf
    Mer du din drufva ej kryster.
Därföre Movitz kom hjelp mig och hvälf
    Grafsten öfver vår Syster.

    *  *  *

Ach längtansvärda och bortskymda skjul,
    Under de susande grenar,
Där Tid och Döden en skönhet och ful
    Til et stoft förenar!
Til dig aldrig Afund sökt någon stig,
Lyckan, eljest uti flygten så vig,
    Aldrig kring Grifterna ilar.
Ovän där väpnad, hvad synes väl dig?
    Bryter fromt sina pilar.

    *  *  *

Lillklockan klämtar til Storklockans dön,
    Löfvad står Cantorn i porten;
Och vid de skrålande Gåssarnas bön,
    Helgar denna orten.
Vägen opp til Templets griftprydda stad
Trampas mellan Rosors gulnade blad,
    Multnade Plankor och Bårar;
Til dess den långa och svartklädda rad,
    Djupt sig bugar med tårar.

    *  *  *

Så gick til hvila, från Slagsmål och Bal,
    Grälmakar Löfberg, din maka;
Där, dit åt gräset långhalsig och smal,
    Du än glor tilbaka.
Hon från Danto bommen skildes i dag,
Och med Hänne alla lustiga lag;
    Hvem skall nu Flaskan befalla.
Torstig var hon och uttorstig är jag;
    Vi ä torstiga alla.





FREDMANS SÅNGER


Personerne

    som nämnas i Fredmans Sånger

Kolmodin, eller såsom adlad i Bacchi Ordens Capitel af de två förgylta
Svinen, kallad von Källarcreutz, behöfver ej vidare beskrifvas på dess
mull; minnet af hans Bachanaliska styrka och lekande omgänge äro i
flere handlingar förvarande.

Holmström; fordom Actuarie med röd kappa i för detta
Manufactur-Contoret, mera känd under namn af Ehrensugga, som dess
Bachanaliska vapen efter Heraldikens reglor på det nogaste urvisar.
Desse tvenne Commendeurer hafva långt för detta nedlagt sina trattar
och kedjor i Templet.

Nystedt; fordom Liqeur-förvaltare på Källaren Enigheten, där altid
vankades fluidum och käppslängar; teknade gemenligen hälften af namnet
sjelf, och när Kyparen lade stedt i ändan, så var räkningen färdig.

Meissner; Caracteren och Näringsstället obekante, adopterade til
Ölheim med Ö, en annan Meissner, som merendels satt och sof vid
Hammarby på Tullgården.  Desse tvenne Commendeurer hvila på Catharina
Kyrkogård.

Stendecker; Konglig Svensk Pukslagare på Hessisk Stat; bekant af sina
hvirflar 12 steg ifrån pukorna; afsomnad på Näringsstället Elephanten
vid Danto.

Lundholm; Bränvinsbrännare och Commendeur.  Öfver honom är Parentation
i Templet hållen af Perukmakar-Gesällen, Ceremoni-mästaren,
Ordens-Oratorn och Parentatorn samt constituerade Dansmästaren i
Choret Janke Jensen.

Han söp tre qvart på sex, och klockan sex han dog.

Appelstubbe; för detta Tullnär i Österbotten, som vid gästabud, dit
han ej blef buden, och då stekens ankomst på bordet med Valdthornen
förkunnades, raglade drifteliga in, och under föregifvande at Kalfven
ej var förtullad, sjelf slukade anrättningen.

Österman, Stolmakare; en vandrande Riddare, i anseende därtil at
Stolen hängde vid taklisten.

Halling, Sockerbagare; flyttade en vacker dag sin skylt midt öfver
gatan, med denna sinnrika inscription: Här bor Sockerbagaren Halling,
som tilförene bodde midt öfver.

Agrell, Tullskrifvare; lade för flera år sedan locket på sitt stop,
och vandrade.

Kämpendal, Härold i Bacchi Ordens Capitel; borgade sin sista sup på en
lefvande gås från Fogelsången; och afsomnade på Näringsstället N:o 84
vid Hornskroken.

Nybom; af honom är ej mera öfrigt i handlingarne än blott Valspråket
Plus ultra.

Planberg; Ordens förste och siste Canzler; en Herre til åren.

Joseph Israelson; stor Latinsk Poet; saknad af vitterheten; ägde i et
utblottadt tilstånd en ograverad ägendom, den han sjelf ej visste at
han ägde; dog i distraction.

Knapen; Virtuos i Kung Fredrics tid på Oboe.  Omständigheterna så
svaga och ägta ståndet så brydsamt, at Hustrun vid et tilfälle tog
hans enda Oboe, och därmed kärnade smör i smörtunnan, hvarefter den
klara Oboe-tonen aldeles försvann.

De öfrige Personerne igenkännas på sina behöriga ställen i desse
Fredmans Sånger.

Signatur

Efterföljande FREDMANS 65 SÅNGER äro, så til Poesie som den af mit til
en del äfven componerade Musik, öfversedde, rättade och erkände.
Stockholm d. 6 Aug. 1791.
                                CARL MICHAEL BELLMAN.

N:o 1

    Bacchi adelsmän.

Bacchi Härolder med guld och beslag,
    Blir det Capitel?  nej intet i dag.
    Blir det intet Riddarslag?
    Intet, intet säjer jag.
Hvarför då Kåpor och Spiror, min vän?
Jo kära hjertandes, saken är den;
    Kolmodin och Holmström sen
    Sku nu blifva Adelsmän.
    Nå, så säjer jag, må göra;
    Värdigt Kolmodin uphöjs;
Hvad Namn och Vapen skal han föra?
    Jo han heter Källarcreutz,
Han heter nu von Källarcreutz.
    Bachus sjelf han Vapen målar:
    I rödt fält en Guld-pocal,
    Rundt omkring et Löfverk prålar
    Med Tulpaner och Bregal,
    Öfverst ses i gyldne strålar
    Riddarns Namn och Åretal:  :||:

    *  *  *

Tvi tocka vapen vil jag inte ha!
Bacchi härolder, så granna, hur sa?
    Gula kåpor, nå hurra!
    Spiror med -- hur sa? hva ba?
Men kära hjertans, förlåt mig jag ber;
Blefvo då ej några adlade fler?
    Kära hjertans, många fler;
    Holmström fick ock sitt baner.
    Tag en sup på skorpan tugga;
    Holmström; hör hans Adelsnamn:
Han heter nu von Ehrensugga;
    Vackert barn i Bacchi famn!
Et vackert barn i Bacchi famn!
    Aldrig han Baneret mister,
    Ty han kämpar i sin tro;
    Bacchus sjelf hans Vapen ristar:
    I et gyldne fält, jo, jo!
    Under tvänne oljo-qvistar
    Står en sugga vid en ho.  :||:

    *  *  *

Tvi tocka vapen! jag passar ej på
Bland Bacchi krymplingar välboren gå;
    Jag vil ej hans lagrar få.
    Blev ej flera än de två?
Jo kära hjertans, ändå en god vän,
Han, Officianten med asken? ja den,
    Kilberg. -- Den du?  ja just den;
    Rör på tappen, drick igen.
    Kära säg hvad namnet heter.
    Jo han heter Adlerstop;
Fioler, Valdthorn och Trumpeter
    Kring hans Vapen fästas hop,
Omkring hans Vapen fästas hop;
    I rödt fält et Tennstop glimmar,
    Och en Örn på låcket står,
    Midt i skölden Solen strimmar,
    Och i soln en Kräfta går,
    Nedanför en Hvalfisk simmar,
    Och i gapet står Gutår.  :||:

    *  *  *

Tvi tocket vapen, det ger jag åt hin!
Kräftor och Hvalfiskar, Örnar och Svin;
    Valdthorn, Flöjter, Violin.
    Men hvad eljest hölts för min?
Jo kära hjertans, en Nystedt vi se,
Har uti vapnet långt mer än de tre,
    Verklig mer simplicité
    Än de andra adlade.
    Kära säj hvad namnet bliver
    Ach hvad dårskap på vår ö!
Jo Ölheim han med OE skrifver,
    Meissner skrifver bara Ö;
Ja Meissner Ölheim har med Ö.
    Tvänne Tigrar skölden fatta,
    Hvilka sig på ändan stält,
    Rundt omkring ä Rankor satta,
    Öfverst flyr en Bisvärm snällt;
    Men se vapnet, se och skratta,
    En blå Näsa i rödt Fält.  :||:

    *  *  *

Tvi!  Fader härold, så när had' jag spytt!
Gammal familje, fast vapnet är nytt;
    Stamfarn var, som man uttydt,
    Noach eller Lillepytt.
Ölheim med OE det är nu då hans;
Hvad tar den andra för färgor och glans?
    Är det prydt med hjelm och krans,
    Trummor fanor pik och lans?
    Kära hjertans hur du frågar,
    Hvem kan repetera alt?
Jag är så törstig, du mig plågar,
    Hit en sup, det är så kallt,
Tag hit en sup, det är så kallt
    Meissner Ölheims vapen, kära!
    Är uti en fyrkant stält,
    Tvänne kattor skölden bära.
    Hit en sup, ich hab kein geldt.
    Meissner Ölheim bär med ära
    En röd Näsa i blått Fält.  :||:

Fredmans sång nr 2


    Bacchi 1:sta riddarslag

Ordenshärolder ta'n edra spiror,
och Stendecker trumla nu.
Bom bom bom bom med pukor och liror!
Bacchi fest vi fira sku.
Riddarekapitlets våta gubbar!
Klang!  Bacchus dubbar ://: Lundholm,
    brännvinsbrännarn - värdig du!

Ordenskapitlet ingen nu rubbe;
Lundholm han är värdig han.
Hodie mihi, cras tibi, gubbe,
du uti din stjärna fann.
Riddarn Apelstubbe, tullinspektoren,
klang, är friboren, ://: Bacchus
    bland hans hjältar ålderman.

Hjälte vid tunnan, stå intet flater,
riddarkåpan knäpp igen.
Patria ubi bene, kamrater,
står i stjärnan, ser du den?
Vivat semper Bacchus, glas och buteljer!
Står du och sväljer, ://: Österman?
    Österman, stolmakaren.

Främst ibland Bacchi hjältar han tråkar,
hjälper andra i sin mull,
men när som klotet käglorna råkar,
dimper kägelkungen kull.
Veni, vidi, vici, står uti stjärnan.
Klang!  Bacchus ärna'n ://: längesen.
    Vivat Bacchus och var full!

Riddaren Bacchus ville betrakta.
Sockerbagar Halling stå.
Puka, Stendecker, intet så sakta,
lyft upp pinnarne och slå.
Aut Caesar aut nihil hans valspråk bliver.
Klang!  Bacchus giver ://: Halling
    tappen till att suga på.

Än finns en stjärna målad och prickad
för tullskrivaren Agrell.
Promt till Norrköping varder han skickad
som Mercurius kvick och snäll.
Semper adsum riddarns valspråk heter.
Pukor, trompeter, ://: pukor!
    Nu Kapitlet slöts i kväll.

Fredmans sång nr 6


    Över brännvinsbrännaren Lundholm

Hör klockorna med ängsligt dån
nu ringa för en Bacchi son,
för riddarn Lundholm där i vrån,
av döden uppsluken!
Se ordensperuken,
se stjärnan på'n!

Hör klockorna vid mörksens tull!
Sov, gamle Lundholm, sov lull lull.
Cupido sjunger vid din mull:
Om nånsin din maka
skull' kysst på din haka,
hon blivit full.

Din morgonsol brann sällan klar,
din middag blott en skymning var,
din näsa aftonrodnan bar,
så rödlätt och trinder
av mörkblåa kinder
hon skugga har.

Så slås din kammardörr i lås,
din ordenskåpa, kors och krås
i jorden multna och förgås.
Din kista man rörer,
ta i, kommendörer,
trompetare, blås!

Fredmans sång nr 7


    Till Kärleken och Bacchus

Kärlek och Bacchus helgas min skål;
bägge sku firas av ungdom och ålder;
en ger jag hjärtat, den andra min bål;
ty Bacchus ger Astrild härolder.
Femton års flicka och fuller pokal
är vad i världen helst mig behagar;
ack, vad jag önskar uti mina dagar;
hos Venus bli fänrik, hos Bacchus korpral!

Fredmans sång nr 9


    Måltidssång

Nå ödmjukaste tjänare, gunstig herr värd!
Klang, en klunk uppå skinkan innan steken blir skärd.
Vad den soppan den var delikat utan flärd,
och de frikadellerna, charmanta herr värd!
Sillsallaten förträfflig med äpplen och lök!
Delicieux den kalkonen i sin flottiga rök!
Maken bringa näpplig finns i konungens kök!
Råga mer i glasen, och den punschen försök!
Samtlige vänner kiring denna bål
ha den äran vid fru värdinnans skål
    buga oss.

    Chor:

Nå, ödmjukaste tjänare, gunstig herr värd,
den skålen blir dig tillkänd, tömd och förärd.

Nå så klang för de sköna, än ryker vår bål;
klang, min nådiga, drick och stäm nu in i vårt skrål!
Har den äran dricka gunstiga herrarnas skål.
Klinga, granne, press i bottn, drick vad du tål!
Min herr Bredström, ödmjukaste tjänare! - Tack.
Skål, högädle herr rådman!  Det var kostelig rack.
Min herr tullförvaltare, fårlåt mig jag drack.
Vad den varma punschen är storståtelig, ack!
Samtlige vänner kring denna bål
ha den äran vid fru värdinnans skål
    buga oss.

    Chor:

Klang, I skönheter, se ännu ryker vår bål,
med sleven full av rack, citroner och prål.

Din ödmjukaste tjänare dricker dig till;
klang, en klunk lilla Iris, vill du blott som jag vill,
skall vår brudsäng bäddas så där medio april,
och fiolerna sku drilla, drill uppå drill;
men den handen som detta mitt hjärta försmår,
och det ögat som sneglar nu på mig - du förstår,
och det vackra bröstet som nu sväller, gutår,
skall väl tryckas till min ömma famn nästa år.
Samtlige vänner kring denna bål
ha den äran vid fru värdinnans skål
    buga oss.

    Chor:

Din ödmjukaste tjänare dricker dig till
ett styckfat fullt i botten - hit med en sill!

Fredmans sång nr 13


    Klubben

Det var rätt kuriöst; i går aftons så satt vi och talte om
Finansverkets nu varande tillstånd, sedan kursen blivit reglerad till
al pari.  Det supponerades av en viss, att du vore bank och låge uti
Munkens trappor, jag krånglade mig upp till dig efter vederbörligt
tillstånd; in bona fide ger jag dig min ego i underpant; du vill, men
jag kan intet; jag kan, men du vill intet; skulle du då blott för
omöjlighetens skull skuffa mig utför åt Lokatten och de trapplösa
trapporna?

    Lokatten, Lokatten, min frände gutår!
    Där finnas fioler och jungfrur på spår;
    i fönster, i gluggar, i vinklar och vrår
    en kjortel, en båtsman och kärleken rår.

    Vad frågar jag efter finans och balans,
    blott fyrken och flaskan och jag gå i dans?
    Medborgare, bank, alpari och fan,
    de kvitta mig lika, blott öl finns i stan.

Men Italien - se nu - Holland, Spanien: månne deras politiska byggnad
i anseende till Achiska freden, Westfaliska freden, Consilium
tridentinium, börsen och inkvisitionen, kan äga bestånd?

    Består du mig brännvin och pipor och krus,
    jag aktar en krona liksom en kardus,
    karduser som kronor och siffror som null,
    westfaliska skinkor som spiror och gull.

    Jag skattar min flaska och sjunger min ton,
    en öltunna mer än en kungelig tron;
    men finne jag råda, skull dagligt i söl
    båd' kung och minister få simma i öl.

Fredmans sång nr 17


    I full enlighet med Bacchi kalender

I januari månad -gutår-
så köpte jag mig en väst drap-d'or.
Se'n köpte jag i Stakens gränd
  en rock, nyss vänd.
Och uti Martii månad, kusin,
så köpte jag, oändligt fin,
en nattrock av perlfärgat satin...
  Slå i mer vin!
Hurra! Från mars till maj, kära vän,
så hade jag ingen fyrk mer igen
och varken byxor, rock eller skor.
Drick, drick, drick, drick, min bror!
Från juni, juli, så till august,
intill september söt och förtjust,
så satt jag naken, full och ful -
       Och så kom jul.

Fredmans sång nr 19


Ack, döden är en faslig björn,
han kräver livet varje timma;
en tätting och den stolta örn
de måste samma våld förnimma;
allt suckar för Naturens lag. :||:
Men Bacchus ler, likså gör jag.

Men, till exempel, som så sker,
att jag får stämning utav döden,
min livsrevers förfallen ser,
och slut på mina glada öden;
så må det hända som det vill. :||:
Men förrn jag dör, så drick mig till.

Sen vill jag ställa an min färd,
att bara björnar sku mig bära;
en björn har jag till vän och värd,
och bara björnar bo mig nära.
Kom björnar, kom i tripp och trav, :||:
och Grimmen för min sorgprestav.

Fredmans sång nr 20


    Mina björnar samlen Eder

Mina björnar samlen Eder,
vita handskar var person,
svarta kläder med all heder,
och i näven en citron;
samlen Eder till att följa
och att bära tyst min bår,
pimpinella skall nog skölja
var en strupa om jag rår.

Ja, min matta hamn sig lutar
liksom blomman till sin mull,
och min hydda sig nu slutar
i sitt vilorum så full.
Farväl skönhet, glans och styrka!
Farväl lycka, liv och hopp!
Gud lät Blomberg intet dyrka
även gravdörrn för mig opp!

Fredmans sång nr 21


    Måltidssång

Så lunka vi så småningom
från Bacchi buller och tumult,
när döden ropar; Granne kom,
ditt timglas är nu fullt.
Du gubbe fäll din krycka ner,
och du du yngling, lyd min lag,
den skönsta nymf som mot dig ler
inunder armen tag.
 Tycker du att graven är för djup,
 nå välan, så tag dig då en sup,
 tag dig sen dito en, dito två, dito tre,
 så dör du nöjdare.

Du vid din remmare och press,
rödbrusig och med hatt på sned,
snart skrider fram din likprocess
i några svarta led;
och du som pratar där så stort,
med band och stjärnor på din rock,
ren snickarn kistan färdig gjort,
och hyvlar på dess lock.
 Tycker du att graven är för djup,
 nå välan, så tag dig då en sup,
 tag dig sen dito en, dito två, dito tre,
 så dör du nöjdare.

Men du som med en trumpen min,
bland riglar, galler, järn och lås,
dig vilar på ditt penningskrin,
inom din stängda bås;
och du som svartsjuk slår i kras
buteljer, speglar och pokal;
bjud nu god natt, drick ut ditt glas,
och hälsa din rival.
 Tycker du att graven är för djup,
 nå välan, så tag dig då en sup,
 tag dig sen dito en, dito två, dito tre,
 så dör du nöjdare.

Och du som under titlars klang
din tiggarstav förgyllt vart år,
som knappast har, med all din rang,
en skilling till din bår;
och du som ilsken, feg och lat,
fördömer vaggan som dig välvt,
och ändå dagligt är plakat
till glasets sista hälft,
 tycker du att graven är för djup,
 nå välan, så tag dig då en sup,
 tag dig sen dito en, dito två, dito tre,
 så dör du nöjdare.

Du som vid Martis fältbasun
i blodig skjorta sträckt ditt steg,
och du som tumlar i paulun,
i Chloris armar feg;
och du som med din gyllne bok
vid templets genljud reser dig,
som rister huvud lärd och klok,
och för mot avgrund krig,
 tycker du att graven är för djup,
 nå välan, så tag dig då en sup,
 tag dig sen dito en, dito två, dito tre,
 så dör du nöjdare.

Men du som med en ärlig min
plär dina vänner häda jämt,
och dem förtalar vid ditt vin,
och det liksom på skämt,
och du som ej försvarar dem,
fastän ur deras flaskor du,
du väl kan slicka dina fem,
vad svarar du väl nu?
 Tycker du att graven är för djup,
 nå välan, så tag dig då en sup,
 tag dig sen dito en, dito två, dito tre,
 så dör du nöjdare.

Men du som till din återfärd,
ifrån det du till bordet gick,
ej klingat för din raska värd,
fastän han ropar: Drick,
driv sådan gäst från mat och vin,
kör honom med sitt anhang ut,
och sen med en ovänlig min,
ryck remmarn ur hans trut.
 Tycker du att graven är för djup,
 nå välan, så tag dig då en sup,
 tag dig sen dito en, dito två, dito tre,
 så dör du nöjdare.

Säg är du nöjd, min granne säg,
så prisa världen nu till slut;
om vi ha en och samma väg,
så följoms åt; drick ut.
Men först med vinet rött och vitt
för vår värdinna bugom oss,
och halkom sen i graven fritt,
vid aftonstjärnans bloss.
 Tycker du att graven är för djup,
 nå välan, så tag dig då en sup,
 tag dig sen dito en, dito två, dito tre,
 så dör du nöjdare.

Fredmans sång nr 24


    Krogen

Bort vid en grind uti en skog
ett litet gammalt tempel stog,
dit varje man med längtan drog;
det hade två fenster,
och dörren till vänster,
och hette Krog.

Ett tempel utan torn gunås!
En gammal dörr förutan lås;
ej minsta bok där kunde fås;
församlingen surra,
och psalmen var hurra,
och koret bås.

En syndare där i sin nöd
ej någonsin bad om dagligt bröd,
ej eller om sin sälla död;
i skjortan stod prästen,
på tröskeln låg gästen,
så rosenröd.

Nr 24 sjunges på melodi nr 6

Fredmans sång nr 25


    Krögaren

Cornelius levde femti år,
Vår Herre honom tog i går,
han nykter nu bland änglar står;
vid Abrahams sida
är fåfängt förbida
en brännvinstår.

Cornelius dog uppå en krog,
just då han uti glaset slog,
och spelman till fiolen tog;
men tiden var inne;
Cornelii minne
det varar nog.

Cornelius vi ditt lik bese;
benrangel, knotor -- ack och ve!
Dit levnads flaska tömd -- må ske!
Blott brännvin dig födde,
du levde och dödde
en krögare.

Nr 25 sjunges på melodi nr 6

Fredmans sång nr 28


    Tre remmare

Movitz skulle bli student;
han Uppsala betrakta,
börja mumla excellent
grammatica contracta;
 dum och tjock,
 hick hæc hoc
 han sig genast lärde,
hyrde sig en svarter rock,
Kyronii öl förtärde.

Där satt han som misantrop,
men röder som en vallmo,
vid sin stånka och sitt stop,
och konjugera amo;
 hur han drack,
 ölet stack,
 kärlek hjärten brydde;
Movitz tog sitt pick och pack,
och lärdomsätet flydde.

Med en vredgad min han tog
båd Puffendorff och Grotius,
och dem bus i väggen slog,
så bister som Stygotius,
 sjön hurra,
 skrek Werda,
 och åt krögarn panta
lexikon, colloquia,
och Zopfens varianta.

Tre studenter, certim tre,
till Stockholm sig utstyra,
stanna på Tre Remmare,
i skrubben numero fyra;
 Movitz stolt,
 i sin kolt,
 satt sig där som preses,
drack så bålt, så det var bålt,
och utgav nya theses.

Först thesis blev nu den:
om och moraliteten
enligt är för Bacchi män
att ändra om dieten.
 Pro och pro,
 contra, jo,
 nej och ja nu skalla;
Movitz ropte posito,
och posito skrek alla.

Andra thesis blev den här:
vad skillnad sig besticker
mellan öl pluraliter
och en person som dricker.
 Ratio? Jo,
 dubito,
 skrek en och orera.
Movitz ropte habeo,
och kyparn slog i mera.

Tredje thesis skulle ges,
men Preses damp av stolen,
och en opponent så hes
damp med i kapriolen.
 Fredman kom
 filibom!
 med musik och flickor;
och de lärde vände om
som åsnor och borickor.

Fredmans sång nr 31


    Fiskafänget

Opp Amaryllis, vakna min lilla!
Vädret är stilla,
luften sval,
regnbågen prålar
med sina strålar,
randiga målar
skog och dal.
Amaryllis, lät mig, utan våda,
i Neptuni famn dig frid bebåda;
sömnens gud får icke mera råda
i dina ögon, i suckar och tal.

Kom nu och fiska, noten är bunden,
kom nu på stunden,
följ mig åt;
kläd på dig tröjan,
kjorteln och slöjan;
gäddan och löjan
ställ försåt.
Vakna, Amaryllis lilla, vakna;
lät mig ej ditt glada sällskap sakna;
bland delfiner och sirener nakna
sku vi nu plaska med vår lilla båt.

Tag dina metspön, revar och dragen;
nu börjar dagen,
skynda dig.
Söta min lilla,
tänk icke illa,
skulle du villa
neka mig?
Lät oss fara till det lilla grundet,
eller dit bort till det gröna sundet,
där vår kärlek knutit det förbundet,
varöver Tirsis så harmade sig.

Stig då i båten, sjungom vi båda!
Kärlek skall råda
i vårt bröst.
Eol sig harmar,
i dina armar
är min tröst.
Lycklig uppå havets vreda bölja,
i din stilla famn kan jag ej dölja
hur i döden hjärtat vill dig följa.
Sjungen, sirener, och härmen min röst!

Fredmans sång nr 35


    Gubben Noak

Gubben Noak, gubben Noak
var en heders man.
När han gick ur arken
planterade han på marken
mycket vin, ja mycket vin, ja
detta gjorde han.

Noak rodde, Noak rodde
ur sin gamla ark,
köpte sig buteljer,
sådanna man säljer,
för att dricka, för att dricka
på vår nya park.

Han väl visste, han väl visste
att en mänska var
torstig av naturen
som de andra djuren,
därför han ock, därför han ock
vin planterat har.

Gumman Noak, gumman Noak
var en heders fru.
Hon gav man sin dricka;
fick jag sådan flicka,
gifte jag mig, gifte jag mig
just på stunden nu.

Aldrig sad` hon, aldrig sad` hon:
Kära far nå nå,
sätt ifrån dig kruset.
Nej, det ena ruset
på det andra, på det andra
lät hon gubben få.

Gubben Noak, gubben Noak
brukte eget hår,
pipskägg, hakan trinder,
rosenröda kinder,
drack i botten, drack i botten.
Hurra och gutår!

Då var lustig, då var lustig
på vår gröna jord;
man fick väl till bästa,
ingen torstig nästa
satt och blängde, satt och blängde
vid ett dukat bord.

Inga skålar, inga skålar
gjorde då besvär,
då var ej den läran:
jag skall ha den äran.
Nej i botten, nej i botten
drack man ur så här.

N:o 36


Gubben Loth och hans gamla Fru, :||:
Bägges Döttrar och andra flickor!
Bort med tärningar; kort och brickor.
Deras skålar vi dricka nu.

    *  *  *

Änglar ha hvarken kropp ell' ben, :||:
Men de kunde hos Loth dock gästa,
Dricka hurtigt och ta til bästa,
Sofva stilla bort ruset sen.

    *  *  *

Gubbens Döttrar, et artigt par, :||:
Trodde verlden skull' gå til ända,
Blefvo på Bibliskt sätt då kända,
Uti dryckjom af söta fat.

    *  *  *

Gumman Loth hon tilbaka såg, :||:
Och i salt genast hon förvandlas.
Skull' med alla nu lika handlas,
Blef på salt snart nog cursen låg.

Fredmans sång nr 41


    Joachim uti Babylon

Joachim uti Babylon
hade en hustru Susanna.
Töm vår kanna, töm vår kanna;
skål för dess person!
Joachim var en genomärliger man,
frun lika ärliger också som han;
fru Susanna, fru Susanna
många hjärtan vann.

Tacka vill jag Joachims fru,
skål för var dygdiger maka!
Lät oss smaka, lät oss smaka
denna saften nu!
Klinga med glasen, lät oss sjunga i kor,
gosse, flicka, gubbe och mor!
Lät oss sjunga, lät oss sjunga
skålen är så stor.

Joachim var för riker spord,
kunde traktera sin nästa,
ge till bästa, ge till bästa
vid ett dukat bord;
frun uti huset vann så mycket behag,
hungriga friare varendaste dag.
Hurra gubbar, hurra gubbar
i så lustigt lag!

Käraste bröder, hör nu då på
vad den frun månde hända:
två upptända, två upptända
kring om henne gå.
Gubbarna flåsa, krypa tyst om varann;
skönheten fanns just där kärleken brann.
Fru Susanna, fru Susanna
trogen var sin man.

Joachims trädgård var med maner;
lusthus, tapeter av siden.
Middagstiden, middagstiden
gick Susanna ner.
Ekar och lindar stodo runt om en damm.
Sköna Susanna hon plaska och sam.
När hon plaska, när hon plaska,
skymta liljor fram.

ner uti blomstergården nu
gingo allena två bovar,
slogo lovar, slogo lovar
kring vår lilla fru.
Hej, sade boven till den andra så slem,
hej, det är middag, kom låt oss gå hem.
Två kanaljer, två kanaljer
i var enda lem!

Väl föstå man gubbarna nog,
vad de hade i sinne;
vita linne, vita linne
ögat lätt bedrog.
Ögat drog hjärtat, men Susanna drog allt.
Lås var för porten, det var så befallt.
Hurra gubbar, hurra gubbar!
Blodet bliver kallt.

Så var sakens sammanhang,
himlen Susanna belöna,
bland de sköna, bland de sköna
har hon dubbel rang.
Klinga med glasen, lät oss leva väl!
Vackra små hjärtan uti tankar och själ.
Lät oss dricka, lät oss dricka
utan larm och gräl.

N:o 49

    Upskofs Utslag i Saken.

Som nu och emedan
Rätten funnit alla redan,
At Bacchi Parter
Tagit in så många qvarter,
At ej mer
Någon ser
Hvarken himmel, ny ell' nedan,
Alltså må
Saken då
Vila til och med til Fredan.

Fredmans sång nr 56


    Nota Bene

När jag har en plåt att dricka,
nota bene gott renskt vin,
och därtill en vacker flicka
nota bene som är min;
är jag nöjd av hjärtans grund,
nota bene blott en stund.

Ja vår tid är alltför härlig,
nota bene lite svår,
ovän uppå blod begärlig,
och förtjänsten slagen går,
mången tror sig fri och säll,
nota bene bagatell!

Lät då allt sin cirkel löpa,
men dock nota bene håll;
ålderdomen ej må stöpa
om mitt sköna till ett troll.
Vin och skönhet mig upprör,
nota bene tills jag dör.

Fredmans sång nr 59


    Har du något i flaskan kvar?

Har du något i flaskan kvar?
Hurra, så lät oss då lustiga supa!
Har du något i flaskan kvar,
kära far!
Häll då i glaset för envar,
häll kära far, häll kära far;
lät det då rinna medan du har.
Håll kära far, håll kära far;
nog av denna spiritus, för vår torstiga strupa.
Klinga, gubbar, glas mot glas,
lät oss då leva medan vi kunna,
lät oss friskt om kransen dras,
rida med Bacchus på tunna.
Sitter du trumpen, vankas det stryk;
Aj aj aj aj, aj aj aj aj.
Sitter du blyger, ränn då och ryk!
Aj aj aj aj, aj aj aj aj.
Drick i botten som en karl,
värden han vill oss det unna.

Fredmans sång nr 63


    Mäster Petrus från det helga höga

Mäster Petrus från det helga höga,
med kalott och långa raka hår,
himlar sig, och för ett nådigt öga
dundrar, och uti ett bräde slår;
med sin vita näsduk han sig torkar;
Gud vet hur han orkar
rusta så med fan.
Pusta vackert kära far och vila,
satatn lär ej ila
för en bondkaplan.

Nej herr Pehr, den mödan intet räntar,
se ert timglas andra gången tömt;
kålen står på bordet, supen väntar;
har ni väl ert kära ölstop glömt?
Torka vackert svetten utav kragen,
trött om högtidsdagen,
efter gammalt lag. --
Petrus hunnit första delen bara,
resten lät han vara
till en annan dag.

Fredmans sång nr 64


    Haga
    Dedicieras till herr capitainen Kjerstein

Fjäril vingad syns på Haga,
mellan dimmors frost och dun,
sig sitt gröna skjul tillaga,
och i blomman sin paulun;
minsta kräk i kärr och syra,
nyss av solens värma väckt,
till en ny högtidlig yra
eldas vid sefirens fläkt.

Haga, i ditt sköte röjes
gräsets brodd och gula plan;
stolt i dina rännlar höjes
gungande den vita svan;
längst ur skogens glesa kamrar
höras täta återskall,
än från den graniten hamrar,
än från yx i björk och tall.

Se Brunnsvikens små najader
höja sina gyllne horn,
och de frusande kaskader
sprutas över Solna torn;
under skygd av välvda stammar,
på den väg man städad ser,
fålen yvs och hjulet dammar,
bonden milt åt Haga ler.

Vad gudomligt lust att röna
inom en så ljuvlig park,
då man hälsad av sin sköna,
ögnas av en mild monark!
Varje blick hans öga skickar,
lockar tacksamhetens tår;
rörd och tjust av dessa blickar,
själv den trumpne glättig går.

Sång nr 65


    Brev till Kongl. sekret. Elis Schröderheim,
    i anledning av Konungens resa till Ryssland, år 1777

Så ser jag ut vid stranden, Min Bror, där Mälaren blandar sin bölja,
gråtögd och yr, beklämd och försagd att icke min Konung få följa,
följa det folk som pryder hans köl, bland båtsmänner klänga i tågen;
än vid mitt glas besjunga hans flagg, än le åt den brusande vågen;
än vid dess lugn, dess skvalpning och fläkt, Monarken till välgång och lycka,
stränga mitt spel, beundra hans färd, och ögat med tårar besmycka.
Uppå ett skrov, kullvältrat och stjälpt, som bugnar av buller och slammer,
skuffad och trängd av gubbar och barn, gesäller, mamseller, madamer,
står jag på tå med kikarn i hand, och suckar vid blixt av kanoner,
ser huru Neptun i glittrande språng framkallar de nakna tritoner,
som ur sitt skum med fladdrande hår uppstiga på tusende ställen.
Vattnet så klart i rinnande sorl försilvrar de mörkgröna fjällen;
armarna knytas med löjen och skratt, de stimmar, de dansa, de kriga,
flyta i ring med rygg emot rygg, som somliga buga och niga.
Andra igen ur blomstrande kärl utösa de vackraste floder,
blåsa i horn så väldiga skall, att roddarne släppa sitt roder;
tills i ett svalg, helt tätt vid varann de pumpa och dyka i vågen,
höja sig upp och spruta en rymd, som sköljer båd' master och tågen.
Aeolus syns i ljungande moln, och Flora i blommor på marken;
Pan sträcker ut sitt grönskande valv; Diana hon hälsar Monarken;
valthornet höres vid gastarnes sång, som mumla och tumla i botten,
sprutande upp en vattukolumn, av fruktan och bävan för skotten.
Holmar och skär i ljusblåa fält ett Tyrus för ögat utbreder,
där än ett skepp, än en båt, än en sump framlodar i bukter och leder.
Fåglen i skyn med kvittrande näbb till lovsång bereder sin tunga;
Ankor och gäss kring bryggor och skrank på vågorna flaxa och gunga.
Flaggornas fläkt förvillar min syn bland masters oändliga skara;
ryss och spanjor, holländare, grek och engelsman skotten besvara.
Stränderne prydas med tusende liv, som skimra av färgor och ränder,
lika den rand, det brokiga prål, då regnbågen stormen avvänder.
Brantaste berg förvandlas i fält, där Fröja med hela sin skara
sitter förnäm, bekymrad och trött, men orkar ej tala ell' svara,
lutar sig fram, betraktar så ömt den glimmande slupen i fåren,
där med sitt skärp hon roddaren ser kringvälva den glittrande åren;
skvalpar en dryck av mandel och mjölk, tills äntlig det blixtrar vid skotten,
då hon bestört ser Konungen ombord, och orkar ej dricka i botten.
Allting är glatt, allt andas så fritt, och solen i molnena glimmar,
tills i en blink båd' mörker och kval förändra de ljuvliga timmar.
Spädaste nymf, med kläde i hand, hon viftar och niger och gråter,
frågar så ömt, oskyldigt och gott: När kommer vår Konung väl åter?
Syster och bror i fallvalk och kolt, på marken de stimma och kriga,
Kungen han far; de brista i gråt; föräldrarna bjuda dem tiga.
Modren försagd sitt sömniga barn upplyfter på armen och frågar:
Ser du vår Kung, nu reser han bort. Gud vet vad mitt hjärta så plågar.
Ser du hans skepp? Där glimmar hans vakt; där blåser hans mäktiga flagga;
mins vad du sett; sov sött på min arm; rättnu skall jag bädda din vagga;
tag mig i hand, omfamna mitt bröst. -- Så vandrar hon bort och försvinner;
vandrar förbi en krympling på bron; var ådra med mildhet nu rinner;
mild ur sin pung sin endaste skärv hon räcker den usle som klagar;
firar en dag så dyrbar och öm; den hjärtat Regenten behagar.
Åter en ann' utarmad och blek han höjer sig upp på sin krycka,
svingar sin hatt, ser bestört uppåt skyn, och ropar: Gud give Dig lycka!
Rik och förnäm i purpur och glans sitt anlet förvandlar en annan,
vänder sig bort och tränger sig fram bland folket, med hatten för pannan,
råkar sin vän och hälsar bestört, tills båda de hälsa och stanna,
taga varann uppriktigt i famn, med tårar sin önskan besanna.
Somliga gå under yrsel och sång, begrunda vart vimplarna fläkta;
åter en flock på säten vid bron av kvalm och bekymmer försmäkta;
andra igen, med gnäggande spann, sig långt utom vagnarna luta,
vifta med flor, solfjädrar och löv, när båtsmännen hurra och skjuta.
Hästen han yvs med fläktande man, det gnistrar om fötter och länder,
när vid ett dån av pukornas klang, det flytande slottet sig vänder.
Schröderheim, nej, jag orkar ej mer den saknad och längtan avmåla,
som i vår stad gör gladaste bygd så ängslig och mörk som en håla.
Därföre, Bror, så går jag min väg dit gudarna vilja mig föra,
virkar mitt nät, tar bössa i hand, och kastar min lyra -- må göra;
vandrar min väg långt bort till ett torp, att skogens gudinna besöka:
stolt av min hand dess altare skall med vildbråd utsiras och röka.
Älskar du mig uti denna min dräkt? Säj mig, är jag värdig Diana?
Tycker du om min tröja, min hatt, på denna min blodiga bana?
Hängslet av taft, guldblandat och grönt, är fästat så hårt som en sena;
prydd med en plym på min kullriga hatt vill jag mandom och vällust förena.
Schröderheim, hör du; hörde du nu, huru ljuvt valthornen de klinga?
Hundarne ren i sträckande lopp i kors emot hararne springa;
luften är sval, i stillhet och lugn de grönskande ängarne pråla;
skällorna höres på getter och lamm, och tjurarna flämta och vråla.
Ned i en däld ett vallhjon med horn hon tutar och boskapen vårdar,
som på en äng långhalsiga stå. och koxa åt stugor och gårdar.
Där skull' du se en vallkulla täck fullmjölka sin bonade stäva,
under det kon med slingrande svan vill bromsar och myggor förkväva.
Där går en vagn med dammande hjul, där rider en Marjo allena.
Full på ett klöv en bonde i sömn vill ingen sin kosa förmena.
Men vid en knut en prålande skylt för ögonen börjar att glimma;
där ligga lass kullstjälpta i sand, och hästarna stå utan grimma.
Torpet nu syns bland skuggrika trän, av aspar och lönnar och alar,
inom vars hägn en rinnande bäck försvinner i vikar och dalar.
Redan jag ser ett bord mot en vägg, där torparen sitter med hatten,
under en gök som gal i ett ur, tätt utmed en kruka med vatten;
bryner en kniv på en skoklack och skär en hjulpinne nätt av en sticka,
dricker en gång, lyfter hatten och ler, och bjuder mig också att dricka.
Rummet är prytt med tavlor och språk, mångfärgade, röda och gula;
Saul med ett spjut, Susanna i bad och Absalons skenande mula.
Här vid en säng med tofsar av garn en gungande vagga arbetar,
där på en pall en gumma i bok med glasögon pekar och letar,
stavar en rad på registret med sång, fast tonerna falla sig hesa;
ber för vår Kung andäktigt och fromt, och önskar hans lyckliga resa.
Full på en stol med piskan i hande en bonde han gnolar ett kväde;
nickar så gott vid Konungens skål, berömmer sitt härliga säde;
tittar ibland åt fönstret och glor, betraktar båd' stjärnor och måne;
lovar god vind, sen pekar med hand var Åbo det ligger i Skåne.
Hållkarlen lyss och rensar sin nubb, förbannar sitt fnöske och flinta;
men med en suck av hjärtat till skyn han följer de redliga sinta,
smackar så gott, utpustar en rök , och menar, om gudarne vaka,
att, med Guds hjälp, till jul eller så vår nådige Kung är tillbaka.
Åter en käring båd' skrynklig och brun hon vrider en härvel och nystar;
gnabbas med en som står vid en spis och mjölken i kittelen ystar;
gissa, i år, som kornet är rikt och axena frodiga bugna,
att få sin säd förvandlad i drank, och önskar att vädrena lugna.
En med en tång de glödande kol kring fräsande bräddarna makar;
men bäst hon står, hon niger och ber för den henners hydda bevakar;
klappar mig ömt, ber mig sjunga en skål, och nämner sin Konung med smärta.
Därföre märk: under trumpnaste min bor ofta det frommaste hjärta.
Villig och glad jag sjunger som hon; den skålen förlustar mitt sinne.
Stolar och skåp, nystfötter och bord, allt börjar nu dansa här inne.
Käringar och barn, skjutsbönder en svärm. hållkarlar, förlupna gesäller
taga i ring; men skytten går bort, och knapps uti bergena smäller.
Ren på min rygg min hare jag bär, och några små vipor i taskan.
Elis, god natt! Jag dricker din skål till yttersta droppan i flaskan.
Lindra mitt kval; tag lyran i hand; jag orkar ej mer i min yra;
leve vår Kung, så älskad och stor! Farväl! Se där har du min lyra.

Månan tändes, dundren ljunga,
under vimplars blåst och prål;
och de mörkas jullar gunga,
under folkets glada skrål.
Corno. --- --- --- --- ---
Hurra, vår Konungs skål!
Sväng hattarna.
Hurra!
Hurra, i rågat mål!
Vår Konungs skål, vår Konungs skål!